dagarna svischar förbi här, det känns som att det går så otroligt fort men när man tittar på hur länge jag varit borta är det bara 3veckor & 1 dag. trots 22 dagar är det fortfarande mer än ett år tills jag kommer hem vilket känns heeeeeelt sjukt. hade inte riktigt tänkt så långt när jag åkte, jag tänkte att allt skulle vara kvar & vara som vanligt när jag kommer hem men jag har redan blivit varse om att saker förändras - snabbare än man tror & mer än man vill...

att jobba som aupair måste ju dock vara det mest fantastiska; jobbet är i huset så du behöver kliva upp 5 minuter (knappt) innan, du kan själv styra över vad dina dagar ska innehålla, du får ta del av underbara ungar, gratis boende, mat, mobil & bil, du får leka på arbetstid osv osv osv.
 men allt med framsida har en baksida - barnen förstår inte varför jag inte vill leka på kvällarna & att jag gärna kliver in på mitt rum klockan fem för att ta ett andetag är ofattbart. jag känner själv att jag behöver andrummet ibland men när två åringen står utanför mitt rum, bankar på dörren & mitt i sin panikartade gråt skriker " I WANT MY JESSIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII" - ja, då gör hjärtat för ont & jag öppnar dörren. alltså är det svårt att slappna av efter dagen & ha privatliv, blir som att jag är en hemmafru hela dagarna & det är nästan bara när jag är ute från huset jag verkligen slappar.

nu är det dags att slappa - mot starbucks med sabina. :)